Öppnas inte PayPals inloggningssida?

Klicka här
för att försöka igen.

Din beställning behandlas. Tack för ditt tålamod.

20% extra rabatt på hjälmar! - Fira advent med en omtänksam present | KOD: ADVENT3

Företagskund

Definitionen av #UltimateAdventure

När var ditt senaste äventyr? Vi begav oss nyligen till Norge och cruisade runt i fjordarna med båt. Det kanske inte låter som mycket av ett äventyr för en MTB:are som dig? Lugn kompis, det var så mycket mer än så! Det har bara gått några dagar sedan vi landat från vår episka cykelresa. Minnena är fortfarande färska och intrycken har inte riktigt lagt sig än, men en sak är redan säker – Det var en MTB-drömresa som vi alla kommer minnas en lång tid framöver.

Bikester och Pinbike lanserade #UltimateAdventure -tävlingen tillsammans i början av maj. Vi sökte passionerade Mountain bikers som ville följa med på en båtfärd genom de majestätiska fjordarna i Norge och att köra på helt sjuka trails som hade varit näst intill omöjliga att ta sig till på något annat sätt. Silvio, Andreas, Jutta och Max blev de utvalda som fick följa med enduroproffset Robin Wallner, hans bror Niklas (en magiker bakom kameran) och enmans filmmakaren Scott Secco, ett riktigt kraftpaket från Kanada.

Det har en stark pionjär-vibb att köra igenom fjordarna. Bara en liten mängd lokala entusiaster besöker de ”mitt i ingenstans”-trailsen som vi var intresserade av. Vi hade sett några bilder och hört det berättas från tidigare resor, men det var bara Robin och Niklas Wallner som hade en grav uppskattning av vad vi verkligen gett oss in på.

Alla ombord

Första gången gänget träffades var I Ålesund. All introduktion gjordes över en middag och massa skoj och skratt hjälpte till att blåsa bort den spänningen som fanns, dels från en gnutta nervositet och att inte känna varandra sedan tidigare, men framförallt för att vi alla var så exalterade inför äventyret som väntade. Inom de närmsta dagarna skulle vi även märka att vår gemensamma kärlek till att cykla förenade oss och vi insåg hur fort det gick att skapa en sammansvetsad grupp genom en gemensam passion.

Dagen efter var då äventyret verkligen kickade igång. En solig kryssning från Ålesund till småstaden Stranda var första steget på resan. Där fick vi inleda cyklingen under kommande dag innan vi sedan begav oss djupare in i fjordarna.

På båten så träffade vi äntligen vår bergsguide, Ole från H+I Adventures, en före detta bergsklättrare och mountaineer som tyckte att det vore roligt att cykla i de områdena och blev kär direkt. Vi blev bara mer och mer taggade genom Oles beskrivning av terrängen, men alla verkade vara så avslappnade. Kanske för att det nu var dags att få njuta av kryssningen, dricka sitt goda nybryggda kaffe och spana in den båten som vi under de närmsta dagarna skulle kalla vårt hem.

HMS Gåssten

Och vilket fantastiskt hem det var – HMS Gåssten är en riktig pärla. Den rymde alla oss i vår lilla grupp med råge. Och sen ett stort däck på det. Båtens patina bjöd på en glimt in i sin historia och vilken historia därtill. Byggd i slutet av 1970-talet som en utav de sista krigsskeppen i trä, inledde HMS Gåssten sin tjänstgöring under hennes majestät som minröjare, för att sedan bli räddningsbåt i baltiska havet. Under de senaste fyra åren har denna dam av ekträ förkroppsligat arbetet och livsstilen hos Fjordadventures - där hon bär små grupper av bergssportsälskare till deras drömdestinationer i Norges fjordar.

Into the Fjords

När vi åkte djupare in i fjordarna så såg vi de majestätiska bergstopparna dyka upp ur vattnet och omge oss som väggar upp till 1000 meter höga. Från båten såg vi stugor uppe på topparna och undrade hur det kunde vara möjligt att ta sig ända upp dit. Det skulle vi snart få reda på visade det sig, även fast vägarna vi letade efter inte lätt gav sig till känna. När man börjar vid fjordarnas kust är varje liten meter av altitud välförtjänt – från vattennivån och uppåt! Du har förtjänat din rätt att komma in på en ordentlig alpinterräng efter ungefär 600m av stenhård klättring.

Åkning Del I

Morgonen efter fick vi nypa oss I armen. Det var ingen dröm! Vi hade verkligen vaknat upp på den där mysiga båten vi drömt om, mitt i de Norska fjordarna, med cyklarna preppade och redo att köra. Efter en utsökt frukost så packade vi snabbt våra väskor och begav oss – från Strandas pir till bergslinjen ovanför.

Vår första dag på sadeln satte prägeln för de två nästkommande dagarna på berget. Vi följde en liten väg uppför backen och svängde in på en sliten vandringsled. Att leda och bära på cykeln vart oundvikligt. Ole sa att det skulle bli en tur ”dit och tillbaka”, så när vi krigade oss upp mot den alpina zonen och stenhällarna så var det många som började att se neråt för att planera vägen tillbaka. Det slutade vi alla med efter ett tag då vi insåg att den bästa distraktionen från klättringens intensitet var att lite då och då se sig om över den fantastiska utsikten och att suga in atmosfären omkring oss.

På en blåsig och kall bergsslätt ungefär 1000 meter över fjorden så var det dags för vår första ordentliga downhill. Första sektionen var mest en vanlig stig. Vi följde stenplattor som var lätt graderade till brantare varianter och små portioner av steniga vandringsstigar; alla med massor av tekniska vägar att välja mellan. Det var en löjligt kul freeride för oss alla.

Med stora leenden på läpparna samlades vi för att tackla den längre och svårare terrängen som vi klättrat upp för tidigare. Det finns flow att hämta på dessa råa naturliga stigar och du lär dig snabbt att du måste vara skarp och fokuserad för att undvika att fastna med framhjulet. Men charmen med att åka där är dess råa och äventyrliga karaktär. Som tur var så var vi en grupp av, inte bara duktiga och vältränade åkare, utan även ett gäng som verkligen verkade njuta av utmaningarna som den norska terrängen bjöd på. Dessutom blev vi bara bättre och bättre på att leka runt på det tuffa underlaget.

En båt – en besättning

När vi kom tillbaka till båten så möttes vi av några kalla öl och nybakat tilltugg innan vi ens hann be om något eftermäle. Cyklar radades upp på främre däck, ryggsäckar kastades ombord och en hög av blöta och leriga kläder letade sig mirakulöst nog ner i motorrummet för att självtorka.

Bara tio minuter efter vi kommit ombord så var repen kastade och kikaren riktad mot den berömda Geirangerfjorden. Lite småtrötta efter åkningen och lite mosiga från välkomstölen så kickade snart det chilla båtlivet igång igen. Vi var övernöjda med att det enda vi behövde göra var att duscha och njuta av kryssningen.

En stor anledning att vi direkt kom att älska livet ombord på HMS Gåssten var Kaptenen Sven, hans besättning och deras öppenhjärtade personligheter. Sven äger och kör båten; Norrman av egen fri vilja med skotska och svenska rötter som brukade jobba som djuphavsdykare. Han gillar skidåkning och cykling men älskar verkligen sitt fjordliv och sin båt. Hans högra hand och företagspartner Tash är också skotte och styr båten minst lika ofta. Hon är den perfekta värden, en erfaren äventyrare och har en grym båtparkeringsförmåga upp i rockärmen.

Under vår resa var de ackompanjerade av sin långtidskock Emelie. Denna charmiga unga dam (också från Skottland) erövrade våra hjärtan minst tre gånger per dag och fick det att se ut som en barnlek att laga 5-stjärniga trerättersmåltider på en liten båt. Chris, halvkanadensare, halvtysk med hand om allt det mekaniska gjorde vår besättning komplett. Man såg på dem att de verkligen njöt utav att jobba tillsammans på båten. Tack vare deras all-inclusive och otroliga generositet så kände vi oss som medlemmar i deras lilla båtfamilj.

När vi spände fast båten till Geirangers pir sa Sven att vi skulle få en gäst ikväll. Efter en lyxmiddag så kom Gordy (en utav vinterns skidtursguider). Han hade med sig sin gitarr och förvandlade vår trånga lilla hytt till en liten privat konsert. Det var ett underbart sätt att avsluta en helt perfekt dag.

Åkning Del II

Motorn väckte oss. Det var inte ett störande ljud utan mer ett morrande som vi inte riktigt var vana vid. Kapten Sven hade rätt. Du vänjer dig vid det efter ett par minuter och de flesta av oss fortsatte att snoozea i en timme till medan båten mjukt tog sig ut ur Geiranger mot startpunkten för resans andra cyklingsetapp.

När vi kom fram till Fjora så var alla redo att inleda vår mest ambitiösa dag av cykling hittills. Denna gång hade vi chansen att erövra över 700 meters höjd på sadeln. Vår grupp på nio personer hade redan utformat en slags kedja uppför backen – både på och av cykeln. När åkarna, ex-åkarna och vår kanadensiska kameraman (med ungefär 20kg utrustning!) satte en oerhörd fart så tog Max, Jutta, vår guide Ole och jag det lugnt, för att spara energi till när det verkligen räknades. Silvio, som egentligen var mer än kapabel att följa det snabba tempot, följde gärna med vår stadiga grupp ibland. När vi lämnade trädlinjen bakom oss öppnades en spektakulär utsikt över fjordarna upp under oss – de vassa bergstopparna blev bara fler och fler i den mest episka vyn vi någonsin sett.

Vi stannade till för en andra frukost innan vi med fräscha ben kunde ta oss upp för toppen av berget. Nu var det dags för det vi väntat på. Vi skulle åka ner för större delen av den trail som vi precis gått upp för. Toppsektionen erbjöd en labyrint av granitsten och lerterräng som lockade oss att dra fram vår vilda sida. Alla började leka med terrängen och trixa runt. Vi hade sjukt kul när vi flög ner för berget och de atmosfäriska ljusförhållandena gav våra kamerakillar allt de hade hoppats på. Lite om sänder så fick vi stanna till för att ge Scott och Niklas ett par minuter att sätta sina kameror i position innan vi kunde rulla vidare men inte för en minut kände jag att vi kompromissat med vår åkning för att få till de bilderna. Scott och Niklas visste precis när de skulle filma och när det fanns tid för att de också skulle få ta sig an den ljuva terrängen. Trots att de bar på mycket tyngre väskor så tummade de inte på åkningen och höll inte tillbaka det minsta.

Oles planerade rutt hade optimerat den stigning vi samlat ihop. Efter att ha kört runt lite på måfå så började vi köra strukturerat igen där vi följde en flytande väg över fantastiska alpina ängar fram till dagens brantaste del – en rad av tekniska hinder som mynnade ut under trädlinjen. För sista gången för dagen så tog vi oss lite högre upp för att sedan få flyga nerför genom branta och lummiga trails genom skogen. Skogssektionen följdes av steniga flippersektioner med serpentinsvängar – som genast visade vilka som hade slipat på sina framhjulssvängar-skills i Alperna.

Slänga sig ut i det blå

Tillbaks nere i båten så försågs de lertäckta kämparna med en iskall bärs. De hade pushat varandra att göra sin bästa möjliga åkning i alla spår. Vi hann inte sätta en fot på båten förens någon, jag tror det var Sven, föreslog ett bad. Bra idé men vi har inte kört ner för hela den här sjuka terrängen för att ta ett litet dopp nerifrån piren! Det fanns ingen hejd, alla började klättra. Såklart skulle vi ta oss upp på båtens tak och hoppa därifrån. Kan det ha funnits ett bättre sätt att få avsluta dagens åktur än att få slänga sig ut ner i det blå?

Åkning Del III

Morgonen därpå så tog Tash och Chris cyklarna och hela gänget till fastlandet med hjälp utav båtens lilla orangea jolle. Det är bara en liten detalj, men när var senaste gången du blev skjutsad till din cykeltur i en båt? Aldrig? Precis som de flesta av oss andra då! Väl i land så var det dags att tackla en till längre klättring från vatten till bergstopp. Ungefär halvvägs så började vandringen, denna gång från nedanför trädlinjen. Vi hade vant oss. Vi visste att det skulle vara värt det. När vi lämnade träden bakom oss så kom solen fram och förvandlade dyn över fjällängarna till en magiskt glimrande matta. En mix av åkbara sektioner och brantare alpinvandring avslutade vår sista bit till toppen. Den underbara panoraman som omgav oss, det bästa vädret på hela veckan och peppen att få tackla denna fantastiska nedfärd gav inte minsta utrymme för ledsamhet. Inte än! Kamerakillarna hade fullt upp med att göra det mesta av solljuset. Vi höll oss till vad vi älskade att göra: Åka ner för de råa alpinvägarna tillsammans. Mjukt och välkalkylerat där det behövdes, vilt och lekfullt där det var möjligt. Vidare in i skogen så blev en ålande stig helt plötsligt till vad som verkade vara en oändlig serie av rännor. Det gick inte att banga (även fast jag ville) och med Silvio i hälarna var det bara att gå bärsärk. Väl nere för backen undrade vi hur det skulle gå För Scott när han skulle tackla vägen med all sin kamerautrustning plus en drönare på ryggen. Att vi ens tvivlade. Självklart körde han ner som en galning, utan minsta skråma på sig själv eller utrustningen!

Den sista sektionen visade sig bli den med mest flyt på hela resan. Ett naturligt flyt med massor av hopp och sandpartier bjöd in oss till att köra som galningar hela vägen nerför vägen som ledde oss till båten. Tash och Chris var där och skjutsade tillbaka oss på den lilla orangea jollen och Sven satte kurs tillbaka till Ålesund.

Hemfärd

Under de sista fyra timmarna på båten tillbaka till Ålesund så måste det nog ha funnits lite ledsamhet hos alla, då vi insåg att äventyret snart var slut. Livet ombord på Gåssten visade sig ha varit en av de hemliga ingredienserna i vår resas recept. Det var ett lugnt sätt att färdas som gav dig tillräckligt med tid att slappna av, suga in omgivningen och verkligen komma nära ditt resesällskap. Svens båt tog oss till platser dit ingen annan väg hade lett oss. Båten hade varit vårt skydd och hem – fullt av gästvänlighet mitt i den avlägsna och vilda naturen. Vi kom dit förberedda på både bra och dåligt väder. Vi hade reparationsverktyg för att fixa skador på cyklarna. Vi visste att vi skulle komma till ett episkt landskap. Men vi insåg snabbt att det inte går att förbereda sig för den råa intensiteten och den slående fägringen som fjordarna har att erbjuda.

Nu när vi väl är hemma så är jag övertygad att alla kan enas om att upplevelsen var så speciell att namnet ”Ultimate Adventure” inte riktigt gör resan rätt. Vi behövde inte frysa arslet av oss på något kallt och blött berg elller sakta svälta ihjäl efter långa timmar på sadeln. Istället så körde vi några fantastiska trails, skrattade, hade roligt och alla som var med fick nya vänner som delar samma passion. Under en väldigt kort tid lärde vi känna varandra och tycka om varandra och jag vet att vi kommer att åka tillsammans igen. Jag kommer inte att vara på en båt i Norge under min närmsta framtid. Men det kommer definitivt att hända igen.


BEHÖVER DU HJÄLP?
Kontakta vår kundtjänst:
Mån-Fre 10:00-12:00 & 13:00-16:00
08 - 4030 4702
NYHETSBREV
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev nu,
få ett presentkort till ett värde av 80 kr4.
Bra erbjudanden och information om nya produkter väntar!

BIKESTERS DATASÄKERHET
DIN UPPLEVELSE
Är du nöjd med vår service?
Dela gärna med dig av din upplevelse.